Matematik i Kina del 2

Jag lovade ju ett inlägg till om Kina och här kommer det!
Senast jag skrev berättade jag om en geometrilektion med elever i 13-15-års åldern. Jag hade förmånen att få vara med på ännu en matematiklektion, men i detta fall handlade det om elever i 11-12-års åldern. Jag var på en helt annan skola. Det var en Primary School, som var en sk "experimentskola". Detta innebar, som vi förstod det, att skolan hade möjlighet att testa lite nya varianter av undervisningsmetoder mm

Vi fick ett fantstiskt välkomnande. det som var extra roligt var att skolan bjudit in föräldrar såväl som några elever att ställa frågor till oss. Eleverna hade frågor om Tomas Tranströmer, varför förskolebarnen måste sova utomhus när det är så kallt, samt varför vi dricker kallt vatten när vi lever i ett så kallt land. (Den sista frågan förstod jag till en början inte alls, men senare fick jag reda på att kineserna ofta dricker varmt vatten i samband med måltiden för att det sägs vara bra för matsmältningen.) En av flickorna som vi träffade var oerhört duktig på engelska. Vi trodde att hon kanske bott utomlands, men det visade sig att hon haft privatlektioner i engelska sedan hon var fyra år. Hon pluggade också spanska vid sidan av skolan.

Föräldrarna ställde frågan hur vi lyckas skapa så självständiga barn i Sverige. En spännande fråga tycker jag!

Medan större delen av den svenska gruppen fick gå runt och se hur skolan jobbade med motsvarande "Elevens val" fick Carina Löwenberg och jag delta i en matematiklektion som handlade om parallelltrapetsens area.

I klassrummet satt 40-50 elever på bänkar. I mitten av rummet fanns en smal gång. Rummet var relativt kalt, men i fönstren stod det några blommor. Hela rummet var vitmålat. Längst fram i klassrummet fanns det en stor griffeltavla. På rummets högra vägg fanns mindre griffeltavlor fastsatta på väggen.

Lektionen började med att eleverna i grupper om fyra fick försöka att skapa rektanglar av parallelltrapetser. Detta redovisades sedan framme vid tavlan. Eleverna fick ställa frågor till de som presenterade lösningar. Som ni hör påminner lektionen mycket om den som jag tidigare skrivit om.

Efter att eleverna själva fått komma fram till hur man räknar ut arean av en parallelltrapets, utifrån deras kunskap om hur man räknar ut arean av trianglar och rektanglar, hjälpte läraren dem att formulera en formel.

denna formel fick eleverna sedan applicera på olika uppgifter som läraren förberett på mindre griffeltavlor.

Eleverna löste uppgifterna i räknehäften, men några elever som ville fick ställa sig vid den högra väggen där de små griffeltavlorna fanns. Här löste de uppgifterna och eleverna som satt i bänkarna kunde sedan titta på hur de gjorde om de själva var tveksamma. Läraren gick därefter igenom uppgiften utifrån lösningarna väggen och diskuterade likheter, olikheter och eventuella felaktigheter.

Rektorn på skolan frågade mig senare hur jag såg på matematikinnehållet på lektionen, i förhållande till elevernas ålder,  och jag svarade att en genomgång av själva begreppet skulle nog kunna tänkas att man kan hitta i en svensk åk 4-6, men knappast de tal eleverna räknade med. Talen var på inget sätt tillrättalagda så att de skulle gå jämnt ut eller liknande. Det var långa och komplicerade uträkningar för elever i 11-12-års åldern. Rektorn berättade då att de hade svårt att få eleverna att tycka att matte var roligt och inspirerande. Därför hade de börjat att undervisa på ett nytt sätt, ett sätt där eleverna tog större plats genom gruppdiskussioner och redovisningar.
Sammantaget var jag fascinerad över elevernas aktivitet och vilja till att diskutera under lektionen, men efteråt har jag funderat en del över hur många det egentligen var som var aktiva? Det är svårt att få alla 40-50 elever aktiva under en lektion. Möjligheterna till att arbeta på andra sätt än att sitta stilla vid sin plats var helt begränsade.Vad jag förstod använder de utemiljön mycket lite. De rör sig sällan utanför skolområdet.

Pedagogen i klassrummet var ung och ansågs vara en mycket duktig lärare. Jag förstod förstås inte vad hon sade, men det var imponerande att höra hur hon använde rösten för att behålla elevernas koncentration och fokus. Om jag inte hade vetat att det var matematik hon pratade hade jag trott hon berättat en spännande, mystisk historia. Sättet som läraren rörde sig på förstärkte också känslan av det här var något spännande, intressant och lite mystiskt.

Till sist: På kvällen frågade vi skolans rektor vad han ansåg var deras största utmaning/ utvecklingsområde framöver. Han svarade då att de hade svårigheter med att skapa inivider i kollektivet. De var svårt för dem att hjälpa eleverna att utvecklas till personligheter när kollektivet var så starkt. Vi svarade att vi hade samma problem, men det omvända: att skapa en grupp av så många individualister.

En annan sak: Ni har väl inte missat att NCM:s adventskalender med problemlösniongsuppgifter är i full gång.. I så fall har ni länken här:Adventskalender

God Jul! /